Asher Roth och Olle Ljungström till Way Out West

Av Redaktionen
Maj 9th, 2009
0 Kommentarer
318 Views

olle-lewis-asher-way-out-west

Jaa! Artisterna i Slottsskogen förökar sig och med ryggdunk laget runt kan vi ge er: omtalade unga Pennsylvaniarapparen Asher Roth vars musik just nu sprids likt löpeld. Underbara, vackra och finstämda Jenny Lewis, allas vår folkhemshjälte Olle Ljungström (på två ben?), postpunkarna och legendarerna Echo & The Bunnymen, råtuffa klubbdrottningen Ladyhawke och inte allra minst den karismatiska popsjälen Patrick Wolf. De kommer alla till Way Out West. För att träffa er.

Asher Roth
Äntligen hiphop ämnad för en svensk demografi; inget visdomsord om hur man säljer crack vid gathörnen i Baltimore; inget viftande med pistoler, hämndbegär och gängkrig; inget guld som glänser längs tänderna. Asher Roth är medelklass-crackern som rimmar ”weed” med ”all I need” och sätter punkt med det.

Från the-neck-of-the-woods i Morrisville, Pennsylvania, ett gäng mil utanför Philadelphia härstammar denne 22-åring som tagit hiphop-världen med storm. Älska att hata eller hata att älska, skillnaden är kanske inte stor men det faktum att giganter som Andre 3000, Jay-Z och Eminem har alla lagt ett gott ord för grabben banar nog en fin väg till mötes. När nu minst en miljard college-studenter lyssnat på slacker-hymnen ”I Love College” känns det som lovsången aldrig kommer ta slut.

På debut-albumet ”Asleep In The Breadaisle”, som gästas av bland annat Bustah Rhymes, Cee-Lo, Slick Rick och en hög till med mer eller mindre kända Mcs, spänner spåren över allt från party-rap à la Outkast till gungigt Mos Def-sväng. Live finns det nog få gränser för hur euforiskt det kan bli. Vi manar alla att stå längst fram för att kunna säga att vi var dom som såg det först!

Patrick Wolf
Likt näcken – vild och vacker och med fiolen på axeln – slår Patrick Wolf ner bland oss och radierar sommar, mystik och karisma. Tonerna ömsom porlar ömsom dundrar som ett åskväder och smyger sig med en musikalisk precision rakt in i magen och griper ett fast tag. En explosion av känslor, färg och pop skallar och träffar oss i hjärtat och Patrick Wolf har besegrat sin publik på nytt.

Denna spröda men varulvsstarka man har ägnat halva sitt tjugofemåriga liv åt att skriva musik och framföra den. Han har hunnit producera fyra fullängdsalbum, varav den senaste släpps i sommar, och därtill haft varje möjlig hårfärg. Han har experimenterat med ljud sedan tidiga tonår och har fortfarande samma nyfikna och frigjorda approach till musiken. Patrick Wolf hanterar ett tjugotal instrument med lätthet och använder så många han kan på samma gång. Han blandar sin elektronica med pop med folkmusik på ett stundom Andrew Birdskt sätt och verkar inte ha några gränser för vad som går att skapa med ljud. Patrick Wolf är en naturkraft som spelar på hela den största skalan och vars egensinniga konst ibland sprudlar av liv men också kan vara svart som intorkat blod. Som en ung Dave Gahan eller bara väldigt mycket Patrick Wolf. Utmanande och förförisk lämnar han sin publik förvirrad och förälskad med känslan av att vi haft ett möte med ett väsen.

Olle Ljungström
Det skrapar och det skär, nakna ljud och tankar kommer i kaskader av skeva verkligheter. Olle Ljungström har hittat hem. I den mån Olle kallar någonting hem. Han är i fas med världen eller åtminstone får man hoppas att världen är i fas med Olle. Dubbelt aktuell med sitt nya alster ”Sju” och med dokumentären ”En film om Olle Ljungström” finner vi honom balanserande på en bräcklig egg som vid fall landar honom i antingen misär eller pur glädje.

På ”Sju”, sin första skiva på sju år, så har Olle Ljungström samarbetat med Torsten Larsson, som bland annat även arbetat med The Soundtrack of Our Lives, och tillsammans har det ohämmat och utan regler spelat in ett album som Olle själv kallar sin ”17-åringsskiva”, en sådan där salig lek med skrammel och oljud. Vid tillfällen kan man ana att Johnny Thunders och Neil Young, hand i hand, står i kulissen och ler.

Kan 2009 tillhöra Olle Ljungström eller är han fortfarande för ”där ute”, så som han var på 80-talet med Reeperbahn. Udda, ja, men det finns en given plats för Olle Ljungström och alla borde ta chansen att se honom på scen detta året. Det är en uppmaning.

Jenny Lewis
Jenny Lewis har blivit en indieprimadonna ensam i sitt slag efter framgångarna med Rilo Kiley, solo och i otaliga andra konstellationer. Solodebuten ”Rabbit Fur Coat” älskades (lyssna in “The Charging sky” och kika på ”Rise Up With Fists”) och uppföljaren ”Acid Tongue” som kom i slutet av förra året bevisar åter igen vem som svingar en countrygitarr med mest elegans. Hon har nära samarbeten med andra profiler som Conor Oberst, Ben Gibbard, M Ward och Elvis Costello. För att inte tala om Watson Twins och hennes the Elected. Jenny Lewis liksom sprider träffsäker pop omkring sig, långa band av pärlor för oss att plocka upp.

Jenny Lewis uppmanar till aktiv lyssning. Det går inte att höra på henne utan att vilja följa texterna från början till slut och melodierna håller en ständigt på helspänn. Intressanta arrangemang och oväntade inslag gör att en upplevelse som ett smäktande drama och vardagsrealistisk spänningsfilm på samma gång. Det är uppslukande och betagande med spår av både Loretta Lynn och Patsy Cline. Oftast med en väl doserad sötma men alltid med en släng av Hank Williams vemod. Kanske kan det beskrivas som country soul indie pop, men det låter ju nästan omöjligt. Vi kan sluta oss till att Jenny Lewis sysslar med musikens alkemi.

Echo & The Bunnymen
Låt ingen lura dig, älskling. Den som väntar på något gott väntar ofta alldeles för länge. Men Luger vet bättre, gör bättre. Efter 25 år är det äntligen dags – Echo and the Bunnymen gör sitt mästerverk ”Ocean Rain” på Way Out West. Din väntan är över och det är en god sak!

Alla viktiga, riktiga band klädda i svart står i skuld till det bästa band Liverpool någonsin gett oss; Echo and the Bunnymen. Efter mer än 30 år har de finslipat sin knivskarpa, lent mystiska musik. Från skivorna och de hyllade konserterna hämtar efterföljarna nerv, passion och mod men hur skulle de kunna överträffa originalet? Hos Ian McCulloch hittar de och du den minst höjdrädda sångaren i popvärlden, en röst man aldrig kan vifta bort eller glömma, en frontfigur som alltid står huvudet högre, med ögonen klarare och håret större än vanliga små män med mikrofoner. Filmregissörer har byggt hela manus på McCullochs texter ( se Donnie Darko), intelligenta människor byter livsbana med hjälp av låtar som ”The Killing Moon” och ”Seven Seas”. The Bunnymen är aldrig blyga, aldrig rädda för att göra riktigt stor musik. Stor som ditt mullrande, blixtsnabba, fokuserade och giftiga hjärta. När de är som bäst – tänk ””Porcupine”, ”Evergreen” och alltid, alltid ”Ocean Rain” – är Echo and the Bunnymen så vackra, så stora och så viktiga att de lyckligtvis aldrig slog igenom i USA. I Göteborg, Sverige, spelar de i sommar med stråkorkester och hårresande närvaro hela ”Ocean Rain”, korad till den bästa skiva som någonsin gjorts. ”Silver” live är bländande, lätt orientalisk och oförglömlig. Och ”Silver” är bara början. ”Crystal Days”, ”Thorn of Crowns”, titelspåret – inte en låt är mindre än magnifik.

I väntan på augusti och i väntan på den mytomspunna kommande Bunnymenskivan”The Fountain” ställer vi oss naturligt nog frågan: Hur bra är alltför bra? Med bokningen av Echo and the Bunnymen, med ”Ocean Rain” i sin helhet, testar Way Out West ännu en gång gränsen för det smärtsamt bra. För dig, älskling, bara för dig.

Ladyhawke
”Det handlar om att väcka känslor, jag vill fånga den där glada känslan med den sorgsna undertonen som många åttiotalsklassiker gör. Vi har alla varit tonåringar som med musiken på högsta volym hoppat i våra sängar med stängd dörr”. Så beskriver Nya Zeeländska Pip Brown, alias Ladyhawke sin musik. Referenserna till åttiotalet är otaliga, hon har bland annat jämförts med Cyndi Lauper, Debbie Harry och Kim Wilde, fast i en modern indie-kostym.

Debutalbumet, med samma namn ”Ladyhawke” släpptes i september 2008 men innan Pip Brown valde att stå på sina egna ben spelade hon bland annat tillsammans med Nick Littlemore of Pnau i duon ”Teenager”.

Ladyhawke växte fram ur viljan att uttrycka sig själv och på samma gång få människor att bli nostalgiska fast de hör låtarna för första gången. Namnet inspirerades därför av Michelle Pfieffers karaktär som hjältinna i åttiotalsfilmen med samma namn. Pip Brown vill att Ladyhawke ska uppfattas som en typ av ”superpopkvinna” som skapar radiovänliga låtar. Under vintern har Ladyhawke turnerat i England tillsammans men ”The Ting Tings”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *