John Maus

Av Redaktionen
0 Kommentarer
Apr 26th, 2012

ane-brun-2012

Lycklig torsdag! Idag presenterar vi stolt inte mindre än fem artister till Way Out West 2012.

Rocklegenden Mark Lanegan som bl.a. använt sin stämma i Screaming Trees och Queens Of The Stoneage är klar för Slottsskogen. Likaså hyllade Ane Brun och högaktuella Frida Hyvönen. Till Stay Out West får vi påfyllning från Purity Ring, som ofta omnämns som ett nytt The Knife. Även ett av de mest eftertraktade nya namnen John Maus, som ni tidigare kanske bekantat er i när denna spelat med Haunted Graffiti, Animal Collective eller Panda Bear, står på scen i Göteborg 9-11 augusti.

ANE BRUN (S/N)
Hon är i princip svensk. Hon var vår granne men hon blev en av våra egna. Om några år kan vi kalla henne nationalklenod. Kanske Norge kanske kräver henne tillbaka. Inte utan krig säger vi. Inte utan motstånd. Hon är för bra för att återlämnas. Aldrig.

Ane Brun är stor. Kanske inte i sin fysiska kropp men som artist. Samtidigt är det de små, små sakerna som gör summa så grandios. Så mycket saker samsas om utrymmet som Ane Brun delar med sig av; det är rösten, musiken, budskapet och inte minst känslan som vi erhåller. Men hon flätar ihop allting till en hypnotisk väv där vi fastnar om och om igen. Ane Brun har taktfast vandrat sig in i vårt medvetande och hon mässar om alla de små och stora saker som vi bryr oss om men som vi inte kan sätta egna ord på.

MARK LANEGAN (US)
Han kommer med mörkret, Mark. Ingen tramsig ”ondska” eller forcerat svårmod, utan ett subtilt, luggslitet dunkel som inte handlar så mycket om självömkan som civilisationsförakt, självdestruktivitet och galghumor. Ingen annan sångare från Lanegans generation dyker ned i djupet så okonstlat, eller gör sorgsamhet så värdigt och konsekvent fantastiskt att bevittna.

Många är de skepnader Mark Lanegans oborstade allvar iklätts genom åren: Screaming Trees, Queens of the stone age, Gutter Twins, Twilight Singers, och senast tre graciösa album tillsammans med Belle&Sebastians Isobel Campbell. Mark Lanegans CV ser närmast ut som en sammanfattning av de senaste två decenniernas mest spännande indiependentfenomen. Enbart på förra soloplattan ”Bubblegum” från 2004 medverkar PJ Harvey, Josh Homme, Greg Dulli, Duff McKagan, Izzy Stradlin, med flera. Mark är populär bland de populära.

FRIDA HYVÖNEN (S)
Vi kan koncentrera oss på samtiden för hennes historia bör ni vara mer än familjär med. Eller? Ok, kort, kort summering: ”Until Death Comes”, Grammisnominerad (2 gånger), årsbästslistor, publikjubel,”Silence Is Wild”, DN:s kulturpris, mer jubel, Dramaten, ”Gives You…” x 2, oändliga superlativ. Ja, ni förstår. Så vad är det som är så viktigt nu? Vi stavar det ”To The Soul”.

”To The Soul” är detta årets monument. Vi skriver det igen: ”To The Soul”, Hyvönens tredje album (exkluderat hennes arty offshots ”Gives You…”), är årets verkliga monument. Mörkret är omtumlande och musiken fullkomligt skallar mot alla väggar och tak. Den brutala ärligheten paraderar med oemotståndlig vigör. Hennes palett vittnar om god smak och hela världen bockar tacksamt för detta. Vad vi gjort för att förtjäna detta går inte att greppa men vi får det tacksamt nog.

JOHN MAUS* (US)
I ett barockt landskap där armador av skadeskjutna casio-syntar från tidigt 80-tal samsas om utrymmet med rudimentärt förprogrammerade trummaskiner står John Maus med taktpinnen och sticker hål på luftslott. En del John Carpenter och en del Händel ihopsydda i frontalloben till en förvriden siamesisk tvilling. I Maus värld är det dock det naturligaste som existerar.

PURITY RING* (CAN)
Vi dämpar vår vardagsångest med electrogazande pulsmakare i ett Cocillana-Etyfin-rus som vi stavar Purity Ring. Ångesten förvandlas omgående till ett accelererande livsbejakande tåg som som kör över alla känsloregister vi kan frammana. De har endast tre låtar under sitt bibelbältes-älskande crunk-skärp men det är fullt tillräckligt när de är så beroendeframkallande som de är.

* klara för Stay Out West, klubbprogrammet under festivalen.

...