Pulp och Ariel Pink’s Haunted Graffiti till Way Out West

Av Redaktionen
Feb 8th, 2011
0 Kommentarer
347 Views

pulp

Om det är något vi kan tacka vårt kära 90-tal för, så är det väl ändå popmusiken? I dag kan vi hylla detta årtionde med två nya artister till vår festival. The 90’s strikes back in Slottsskogen!

Nya artister
PULP
ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFFITI

Klara artister sedan tidigare
ROBYN
FLEET FOXES
EXPLOSIONS IN THE SKY

Stay Out West
JAYHAWKS
TWIN SHADOW

HEMSIDA
www.wayoutwest.se

PULP
Det börjar närma sig. Snart börjar det. När som helst nu.

Blodflödet hos 25 000 människor framför stora scenen förvandlas samfällt till en blandning av adrenalin och endorfin. Ikväll är inte Way Out West bara en musikfestival. Ikväll är det en euforiskt upphetsad baptistförsamling, ett Rålambshov efter VM-vinst, eller en bror som återser en försvunnen syster. För ikväll återfår vi Pulp.

Som en knivskarp animation, en nykter LSD-tripp, lealös som en marionett och fokuserad som ett gevär, dansar Jarvis Cocker, mannen som visat röven åt Michael Jackson, in i strålkastarljusen. Hans gängliga, fjärilsaktigt oberäkneliga rörelseschema förkroppsligar bandets pampiga indiehymner, och som en blixt från himlen minns vi varför Pulp var ett av 90-talets mest betydelsefulla brittiska popband. Det handlar om hämningslös prakt och stil. Maximal uttrycksfullhet, minimal blyghet.

Pulp hade den goda smaken att under mer än 25 år bygga upp ett vaccin mot det tillbakadragna och nervösa. Med en extravagant garderob och ett skarpsinne för bombastisk indiedisco distanserade sig Pulp från samtidens anemiska, anorakbärande britpopstjärnor. Det monumentala genombrottsalbumet ”Different Class” från 1995 gjorde ogenerat uppror mot både dumhet, slughet och förnedring. Fixstjärnan Jarvis Cockers texter gjorde diskbänksrealism till sexig glamour, och gav ett språk till en generation som fötts upp på förödande pubrocksverser. Medan singel efter singel klättrade mot Englandslistornas toppar, sjöng Jarvis om klassklyftor, discoljus och kåthet som om Elton John och William Shakespeare hamnat i en Ken Loach-film. Uppföljaren ”This is hardcore” bet bombastiskt ifrån med suicidalt vacker poppornografi, och vi cementerades lyckligt yra med rosa tulpanblad regnande över oss…

Efter plattan ”We love life”, en bra bit över tio miljoner sålda plattor och en tripp till den mörka sidan av rockstjärnelivet gjorde så Pulp 2003 sorti på obestämd tid. Sedan dess har något saknats, känts ofullständigt, som ett sug utan substitut. Men när vi skriver 2011, när himlen rämnar i mitten av augusti, kommer Pulp in på scenen i Slottsskogen. Och med leendet i givakt och tårarna sprutande sjunger 25 000 människor sig hesa till Jarvis hån mot andefattiga snobbar:

“You’ll never live like common people, you’ll never do what common people do, you’ll never fail like common people, you’ll never watch your life slide out of view, and dance and drink and screw, because there’s nothing else to do.”

Detta, vänner och ovänner, är hardcore.

ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFFITI
I ett drygt decennium har musikintresserat folk och fä följt Ariel Pink’s minsta steg för att inspireras och efterapa. Och stegen är många, ingen tycks vara så mångfacetterad samtidigt med så supertydligt låtsnickeri i grunden. Att genreindelningar 2011 känns passé cementeras av Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Kort sagt: det är riktigt skruvat och alldeles underbart unikt.

Inför senaste plattan bestämde sig Pink med vänner att lämna de allra mest låga fiktionsterritorierna och 2010 släpptes albumet ”Before Today” som seglade in på mer eller mindre varenda årsbästalista värt sin blogspot-adress. Med hits – jo faktiskt – och samspelt band – joooo, det ÄR sant! – drog de in i huvudstaden i höstas med ett fullkomligt euforisk-kakofoniskt resultat. Som en Kurt Cobain i indiandräkt fick han Slussen att sjunka till nya nivåer. Legendariskt. Och nu blickar vi framåt mot sommaren!

Det sägs ju att funken, 90-talet och Los Angeles är det hetaste heta. För den som förbehåller sig rätten att slippa spå i framtiden kan bara njutande konstatera att ny folkvald minister för denna antistat kan som ingen annan bända och vända tilltal och uttryck som en gummisnobb och ändå låta som en solid enhet som klistrar sig tätt intill hjärtat. Vad som för några år sedan var en liten skara indie-aners våta dröm är idag sanning: Hold on, I’m coming… coming back.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti spelar på Way Out West 2011.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *